En dag på naturhistoriska

När vi vaknade (blev väckta av barnen) så va det alldeles grått ute och småregnade. Dagen på stranden ställdes raskt in för att istället bokas om till ett besök på naturhistoriska.
Liam e inne i nån dinosaurieperiod nu så han har tjatat länge om att få åka dit.

Vi hade superkul. Barnen va alldeles fascinerade av alla stora djur och häftiga grejer. I flera timmar gick vi runt på det stooooora museet. När vi gått runt i "Livet i vatten" och matat låtsas fiskar i all evighet så kände jag och Erik att det va dags att gå hem. "Nu ska vi börja bege oss till bilen och åka hem" säger jag. Och då händer det. På 2, nä 1 sekund är Liam spårlöst försvunnen :-o. Han sprang iväg bakom en monter och va sen som borttrollad. Jag och Erik suckade och vart rätt irriterade, springa ifrån oss sådär, va e det för fasoner??? Vi letade och letade, genom "natur i sverige", "Den sinnrika människan", "den mänskliga resan", vi sprang genom alla utställningar och letade efter vår lille kille. I början va jag lugn, men efter 20 min började jag få panik. Tankar som att han tagit sig in på nån avspärrning, fastnat, ramlat, sprungit ut på vägen, blivit kidnappad osv börade snurra runt i huvudet.
När jag är kryssar runt bland stenar och mineraler i "skatter från jordens inre" så hör jag plötsligt hur det plingar till i högtalarna och en kvinnoröst säger: "Meddelande till allmänheten. Har någon sett en liten ljushårig kille på 3½ år som tappat bort sin mamma och pappa. Han är iklädd gul t-shirt med gröna nyckelpigor på. Har någon sett lilla Liam så kontakta informationen." Erik har bett infon ropa i högtalaren. När jag hör meddelandet så börjar mitt hjärta bulta hårdare, VART är Liam??? Stället är så stort! Vakterna börjar oxå leta efter vår prins. Men rätt som det är så kommer en kvinna till informationen med en myyyyyyycket ledsen och rädd liten Liam. Hon hade hittat honom hysteriskt gråtande i mörkret inne hos dinosaurierna...
Jag och Erik som från början tänkt sagt några väl valda ord till Liam blev istället så lättade och glada att vi bara pussade och kramade vår lilla prins!!! Stackarn. Han sa att han varit såååå rädd utan oss :-(. Jag pratade med Liam och sa att det är just därför det är så viktigt att lyssna på mamma och pappa och inte springa iväg. Man tappar så lätt bort varann. Pust, tur att han kom tillrätta iaf.
Typiskt va att jag brukar alltid ha ett armband på Liam med våra mobilnummer när vi e på sånna här ställen, men idag hade vi glömt det.

Min dator har fått nytt "skinn". Skitfult tyckte Erik, men fint tycker jag :-D